Hurra i Söderhamn
Ja jävlar. Redan i eftermiddags när Jonte och jag bestämmer oss för att måltidsinvestera förstår man att Söderhamn är speciellt. Valet faller på en pittoresk och öde Sibyllakiosk.
Mitt i centrum.
Mitt i fredagsrusningen.
Helt tom.
20 minuter efter första beställningen har vi fått var sin french hot dog. Bränd, nästan helt befriad från tillbehör och tillagad av en vindögd ondskefull serviceanalfabet. Förmodligen diskret kryddad med hans egen sås.
Nu, åtta timmar senare förstår jag att sovjetgrillen bara är en del av den charmiga småstadsmiljön.
Och allt är redaktör Jans fel.
Vi är här för att se hans snart pensionerade idoler Dag Vag. Efter att under tio minuter försökt övertyga den tattade dörrisen om att gästlistans "Ian Hallman+7" möjligen kan vara en felskrivning av "Jan Hallman+1" är vi inne på That's it, Söderhamns fjortishak. Denna kväll förvrängt till vad som liknar den värsta freakshowen från Kopps, Smala Sussie och Trollhättans ytterområden.
Äldre, men långt ifrån visare. Men det händer saker, hela tiden. Praoeleven tar en kvart på sig att debitera redaktörns plastkort. Skinnvästarna diskuterar Led Zeppelin eller Status Quo över en omkullvält stor stark. En kille i vit keps, vit skjorta, vita byxor, vita tänder, vitt skärp, vit 1990-talsnostalgi och ett förmodligen svart förflutet gästskrålar i micken innan ens bandet gått av. En blond 45-årig tant köper hela dansgolvet.
Och vi gör vad vi kan. Det bästa av situationen. Gungar med till den gamle tuggummikungen Stig Vig. Dansar orientaliskt med delar av den exotiska lokalbefolkningen. Hetsar Söderhamns största pensiogeek att spela luftgitarr framför scenen.
Och förstås, saluterar Jans hjältar med ett eller flera starkt övertygande hurra.
Hurra!
/Jocke
Mitt i centrum.
Mitt i fredagsrusningen.
Helt tom.
20 minuter efter första beställningen har vi fått var sin french hot dog. Bränd, nästan helt befriad från tillbehör och tillagad av en vindögd ondskefull serviceanalfabet. Förmodligen diskret kryddad med hans egen sås.
Nu, åtta timmar senare förstår jag att sovjetgrillen bara är en del av den charmiga småstadsmiljön.
Och allt är redaktör Jans fel.
Vi är här för att se hans snart pensionerade idoler Dag Vag. Efter att under tio minuter försökt övertyga den tattade dörrisen om att gästlistans "Ian Hallman+7" möjligen kan vara en felskrivning av "Jan Hallman+1" är vi inne på That's it, Söderhamns fjortishak. Denna kväll förvrängt till vad som liknar den värsta freakshowen från Kopps, Smala Sussie och Trollhättans ytterområden.
Äldre, men långt ifrån visare. Men det händer saker, hela tiden. Praoeleven tar en kvart på sig att debitera redaktörns plastkort. Skinnvästarna diskuterar Led Zeppelin eller Status Quo över en omkullvält stor stark. En kille i vit keps, vit skjorta, vita byxor, vita tänder, vitt skärp, vit 1990-talsnostalgi och ett förmodligen svart förflutet gästskrålar i micken innan ens bandet gått av. En blond 45-årig tant köper hela dansgolvet.
Och vi gör vad vi kan. Det bästa av situationen. Gungar med till den gamle tuggummikungen Stig Vig. Dansar orientaliskt med delar av den exotiska lokalbefolkningen. Hetsar Söderhamns största pensiogeek att spela luftgitarr framför scenen.
Och förstås, saluterar Jans hjältar med ett eller flera starkt övertygande hurra.
Hurra!
/Jocke
Kommentarer
Postat av: Kött
Det är det jag alltid har sagt. Söderhamn är helvetet på jorden.
Postat av: redaktör jan
alltså, det är uppenbart att jocke har en större hjärna än jag, för jag minns inte mycket av det han skriver om vår vistelse i sdrhmn. eller så har han en större fantasiförmåga. Hmm?
men jag minns att jag dansade vals med en flicka under sista låten, den eminenta Snorbloos. Säger bara: Boka gatufesten!
Trackback