Hurra!

Ja, vafan. God jul då.




/ Hurra

I dag fick jag en julklapp av den arbetsplats som jag spenderar tid på.
En ost.

Sen ägnade jag resten av dagen åt att, för mina arbetskamrater, påpeka det fantastiskt humoristiska i detta faktum.
Tycker fortfarande att det är enormt roligt.
Vi har fått en ost i julklapp.

I samband med ostutdelningen träffade jag en av de där som tar kort. En av de bästa. En man i min smak och sina bästa år (cirka 48).

Hurrajocke:
– Läget då?

En man i min smak och sina bästa år:
– Det är åt helvete. Själv då?

Hurrajocke:
– Jo, förjävligt.

En man i min smak och sina bästa år:
– Men det är bra när det är dåligt. Man ska må som sämst.

Kunde knappast ha sagt det bättre själv. Sen skildes vi åt och drog oss hemåt.
Med var sin ost.


/Jocke
För övrigt är länkarna uppstädade. Det var kanske dags.

Mamma, just arlandad från utomlands:
– Jag köpte ingen sprit åt dig i år. Du reser ju så mycket själv nu för tiden.

Hurrajocke:
– Nej, jag har ju inte fått i mig det jag fick förra året ens.

Bilden som nu rullar upp framför ögonen på er är givetvis hur min mamma, som har passerat 70, förra året kånkar hem en hel vagn med prydligt lådförpackad starksprit. Hur hon tvingas böta grova summor vid väskinvägningen och förnedrande försöker försvara flaskorna i tullen genom att dra en vals om kommande multipla sexpartyn i Ölme.
Allt för att glädja sin törsiga hårdrocksson.

Men bilden är falsk.
Då fick jag två liter Smirnoff (Jeff Hannemans och min favoritvodka). Hälften av spriten har jag sannolikt och sedvanligt generöst bjudit bort. Kvar i den ena literflaskan (den med gröna, smaksatt med äpple) är det numera cirka 30 centilter.

Jag har alltså fått i mig 70 centiliter av Jeff Hannemans favoritvodka under hela 2006, vilket motsvarar 1,9 millilter per dag. Det bör du jämföra genomsnittskonsumtionen för 2005 då varje svensk dagligen söp i sig nästan 40 milliliter starksprit (volym som en ganska småländsk snaps).  

Konstaterar att jag antingen är:
A) en absolutist som smygsuper.
B) en arbetsnarkoman.
C) ganska mongo.
D) alla tre alternativen, mest troligt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den här nya statistiken som jag tagit fram.


/Jocke

Här är en lista på saker jag ibland kan sakna:

1. Festerna i min röda lägenhet på Ode Balten. Speciellt den då jag försökte montera ned min egen stereo för att ta med till nöjespalatset L.A med det fortfarande hållbara argumentet att ”de spelar så dålig musik där borta”.

2. Ormkuben, inte den där feta utan den smala blåvita som kom först.

3. Elliott Smith.

4. Att jag inte är ett jävla uns intresserad av vad som just nu händer i rymden.

5. Läskedrycken Blackorange.

6. Tiden då jag inte var rastlös redan innan jag vaknat.

7. Kvällen då Mats, utanför biblioteket i Kristinehamn, försökte få tre 17-åriga tjejer att peka ut vägen till Lilla Monaco (ett mediokert öltältsjippo två kvarter bort) på en ur telefonkatalog utriven karta över Värmland.

8. Den fullständiga Hurrakollektivdekadensen i Nacksta

9. Den där euforiska känslan som förr infann sig omedelbart när man klev in i kvalitetsskivbutiker som Pet Sounds, men som nu är svår att få över huvud taget.

10. Någon som helst förståelse för den sorgligt utbredda taco-epedemin.

11. Utbildningen i Hultsfred som jag aldrig gick och den där sex meter långa träbåten i Dalarna som jag aldrig köpte. Trots att den var ett fynd för 6 000 kronor och att B20-motor ingick (dock spricka i kyllimpan).

12. Rundpingisen/”Bagen”-kvällarna/Yngve på fritidsgården Moxie.

13. Bengt Öste.




/Jocke

För folk som lever i den svenska huvudstaden kan det som händer i resten av Sverige verka lite underligt. Människorna utanför Stockholm kan verka lite konstiga.
Som när folk kanske tar lite lätt på saker och ting.

Men för oss med det avslappnat värmländska blodet i ådrorna är det få saker som brusar i venen. Vi vet att dä örner sä.
Så har givetvis Arvika resonerat. För sex år sen svämmade halva stan över och förskräckta bestämde de sig för att vara bättre förberedda utifall det skulle hända igen.

Nu stiger vattennivån i Glafsfjorden och på Räddningstjänsten i Arvika har planen, finjusterad under sex år, klar:
– Vi håller tummarna.


Som sagt – dä örner sä.


/Jocke

Hört på den där arbetsplatsen som jag spenderar tid på - tydligt reagerat efter att hennes kollega/väninna/före detta klasskamrat, på sant journalistiskt manér, efterlyst källor för att bekräfta privata detaljer.

"Man lever inte i en artikel. Det här är livet.”

En väninna här på jobbet är lite mer klarsynt än andra människor jag känner. En gång undrade hon till exempel vad alla egentligen ville, när de i början av 90-talet skickade nummer till olika personers minicall.

Det är vist, tycker jag.


/Jocke

Hört på den där arbetsplatsen som jag spenderar tid på – högljutt deklarerat med en tydligt irriterad ton:

”Men fy fan vad bra han sjunger Jerry Lee Lewis. Kuken!”

Norrlänningen här på jobbet har samma klarsynt bittra sätt att se på saker här i livet som jag.
Det är vackert, tycker jag.


/Jocke