Hurra!

En sån dag.

Jag hade satt upp ganska höga mål: Att tvätta innan jag gick till jobbet. (Sista rena kallingarna, det fanns bara två utvägar: att tvätta i handfatet eller att tvinga sig upp flera timmar innan jag börjar jobba. Och jag tvättar inte i handfatet längre, det är en princip (som jag inte håller så hårt på) jag har.)
Man kunde ju ge sig fan på att man skulle träffa på en sån där. En pensionärsidiot. Med sina små hundidioter vid sin sida. Eller snarare vid min sida, eftersom de verkade väldigt intresserade av att hjälpa till att tvätta. Nej tack, sa jag, trots att jag inte har hundallergi.
När jag tvättat klart passade jag på att göra ett par ärenden eftersom jag ändå gått upp så sjukt tidigt som kvart i elva. Jag trodde, i min enfald, att det räckte med att jag träffat tantidioten.

Icke så.

Redan när jag klev ur hissen var hon där. Hissidioten som inte förstod att det var enklare för henne att ta sig in om jag först tog mig ut. En parkeringsidiot hade ställt sin bil utanför porten. Dagisidioterna i en lång kö av gula västar när jag skulle mina hundra meter till bussen.

Sen kan man väl säga att det rullade på rätt bra. Bussidioter som inte fattar att jag inte vill prata med dem, tunnelbaneidioter som erbjuder mig en härlig vy över deras armhåla, butiksidioter som ställer sina stora jävla vagnar tvärs över den smala gången, såna här små: barnidioter som springer och har ner glödlampor från hyllorna, deras idioter till mammor som inte har nån pli på ungarna, gubbidioter som inte befattar sig med kontanter i högre valörer än femkronor, kassapersonalidioter som hellre inventerar affären än försöker göra nåt åt kön som växer.

Sen lyckades jag ta mig till jobbet.
Läsaridioter som mejlar, tipsaridioter som ringer och en hel massa idioter ute i den stora världen.

Och så slutade arbetsdagen med de största idioterna av de alla: Idolfansidioterna.

Och så fick jag styra en taxichaufförsidiot rätt, så jag åtminstone kom hem.
Jag undrar så vad morgondagen har att erbjuda.

/ Micke