Hurra!

Jaha. Var tvungen att ge mig ut i den norrländska vintern i dag. Trots att jag fortfarande är svårt influenserad. Skulle ner till skolan för att träffa lite jourfemmor i Den lite bättre redaktionsgruppen som jag ska göra tidning tillsammans med nästa vecka.

Hur som helst. Lämpligt färdmedel var ju firmabilen, som jag dock upptäckte var täckt av ett tio centimeter snö.
Eftersom jag fortfarande är svårt influenserad löste jag det enkelt.
Slog igen förardörren hårt två gånger.
Slog på vindrutetorkarna.
Satte värmen och fläkten på max.
Gav mig iväg och accelererade kraftigt för att resten av snön skulle lämna bilen.

Det gick så där. Ena vindrutetorkaren hade frusit och lämnade nån slags sörja på passagerarsidan som var omöjlig att se igenom. Och trots en hastighet på runt 65km/h (svårt att veta exakt egentligen. Hastighetsvajern har gått av. Sabotage antagligen.) ner mot Nacksta-Ica låg 95 procent av snön kvar. Men jag såg framåt hjälpligt. Det räckte bra för mig.

Hann inte långt innan jag stötte på en person med en annan åsikt. En konstapel.

– Du har ju bara använt vindrutetorkarna. Du ska ju se bakåt också, säger konstapeln och pekade på den helt snötäckta bakrutan.
– Eeh ..., säger jag.
Hon går runt den vita volvon. Skakar på huvudet.
– Du har ju lyktor här, de ska synas. Så här får det inte gå till.
– Eeh ... nej.
– All snö ska vara borta från bilen innan man åker i väg. Det är livsfarligt att åka omkring så här, säger konstapeln. Hon är arg nu.
– Eeh, jag är sjuk så jag tänkte att...
– Var kommer du ifrån?
”Gud så fördomsfullt", tänker ja.
– Värmland.
– Ja, men då är det väl inte främmande för dig med det här klimatet, säger konstapeln.
– Nej, men jag är lite sju ...
– Du åker inte härifrån innan du fått bort all snö, avbryter konstapeln bestämt. Du vet, jag skulle kunna skriva en bot på det här men jag är snäll mot dig. Du har väl en snöborste i bilen?
– Eeh, jag tror det ...
Jag letar lite i bagaget. Tar fram en skrapa ur bilen och börjar rensa kanske två kubikmeter snö från bilen. Konstapeln linkar iväg för att lura in nästa fordon.



För normala männsiskor slutar historien här. Man röjer vintern från bilen och åker därifrån. Svansen mellan benen. Mössan i hand. Accepterar. Väcker inte vargen som sover.

Men inte jag. Efter att ha skrapat bilen, utan vantar, under några minuter dyker nämligen en bekant dekal upp på bilen. Ser humorn och har svårt att låta bli.
Jag ropar till konstapeln:
– Konstapeln, ropar jag.
Hon kommer mot bilen igen.
– Den här kanske jag inte kan ha kvar nu efter den här incidenten, säger jag och pekar på min bakrutestreamer.
– Nej. Det är ju precis tvärtom det är.

Klok konstapel det där.



/Jocke