Hurra!

Jag fick ett mejl. "Vi gratulerar - du är i final" stod det. Där ser man, tänkte jag. Jag visste inte ens att jag hade tävlat. Men tydligen hade jag blivit utvald (som en av ett fåtal bland tusen och åter tusen, förmodligen) till en fantastisk tävling. Man ska tydligen kunna vinna ett resepresentkort på femtusen spänn. Klart att jag ska åka på resa, tänkte jag och klickade på länken för att ta hem tävlingen.
Bara det att det stod (på norska) att man skulle logga in sig för att kunna vinna. Bara det att jag inte hade något login till den där tävlingen. Så jag kollade mejlet igen. Ingen kod.

Hur hade de tänkt sig att jag skulle vinna tävlingen om jag inte ens kan vara med? Och om jag inte visste att jag var med från början, kunde de åtminstone inte påmint mig om vad jag hade för login, om jag nu haft nåt, vilket inte alls är säkert.
Här hade jag planerat in en jäkligt cool resa, bo på lyxhotell och få roomservice och tömma minibarer (jag vet, jag kan planera jävligt fort. Och jäkligt mycket för femtusen spänn. Det enda jag inte hann bestämma var vart jag skulle åka) och en hel del annat och så faller det på att jag inte har något login.
Vem ska jag stämma?



/ Micke

Jag gled ner till Ica Nacksta för att handla käk. Kycklingklubbor, tänkte jag. Nähädu, tänkte en tjurig elak tant som inte var nöjd med sitt senaste inköp. Hon hade tydligen köpt rostbiff som inte riktigt föll henne i smaken. Jag fattade inte riktigt vad det handlade om, förutom att tanten gärna ville tjafsa med charkuteristen. Hon ville tjafsa så mycket så att det krävdes två charkuterister för att tjafset skulle kunna genomföras ordentligt. Jag tror att hon ville byta till lite bättre rostbiff.

Och där stod jag.
I kö.
Bakom tanten som ville tjafsa med två charkuterister om 66 gram rostbiff.
Utan att lyckas göra charkuteristerna uppmärksamma på att jag bara ville ha några kycklingklubbor.
Men eftersom jag är lite störd, stod jag kvar och betraktade skådespelet.

När de oerhört tjänstvilliga charkuteristerna lyckats komma överens med tanten om hur de skulle göra (hon skulle få ny rostbiff och få pengarna tillbaka för den gamla), försökte de göra som de trodde att tanten sagt till dem. De gav henne ny rostbiff.
När Den dumma tjuriga käringen fick sin rostbiff som hon sagt att hon ville ha, frågade hon: "Vad är det här? Det vill jag inte ha. Ge mig ett kamben i stället", och kastade rostbiffen på disken.
Hon gick därifrån med både rostbiff och kamben. Jag fick mina kycklingklubbor till slut. När jag kom till kassorna, stod Den dumma tjuriga käringen och tjafsade med en kassörska.
Jag valde en längre kö, som gick fortare.



/ Micke

Som ni vet installerade vi för ett tag sen (ganska längesen, faktiskt) klockor så att var och en i kollektivet skulle kunna hålla reda på tiden i sin hemstad. De har utgjort sitt syfte oerhört väl.
Tills nu.
Som ni märker på bilden nedan har en av klockorna tappat tiden. Det är en stillbild, så det är lite svårt att se här. Men om jag berättar att tiden var 11. 23 när bilden togs, får ni en aning. En klocka har faktiskt stannat.
För er trogna bloggläsare är det inte särskilt svårt att gissa vilken. Två bloggare har fortsatt blogga, medan en har sviktat en del. Klockorna har tagit efter. Jag är från Nyköping, för övrigt. Hurra-Jocke är från Kristinehamn.





/ Micke

Försök ni bara. Det går inte. Ni kommer inte att klara av det. Att hata Hurrabloggen, alltså. Ett av de färskaste exemplen hämtar vi från intresseklubben antecknar. 
Hon har försökt. Hon har verkligen försökt. Och hon vill verkligen hata Hurrabloggen. Men hon lyckas inte. Det är Hurrabloggen som får henne att må bra.
Citat: "just nu [...] är hurrabloggen det som får mig att dra lite på smilbanden lite extra brett."

Hon är helnöjd. Det är jag också. Ännu en pinne i statistiken. Älska Hurra leder stort över Hata Hurra. Trots pojkbandsfans.



/ Micke

Jaha, nu har ett gäng med kloka tanter och farbröder kommit överens om att Pluto inte är en planet längre. Skitsnack, säger jag. Jag tänker inte acceptera det. Det är pennalistiskt att mobba ut en planet sådär, bara för att den är mindre än de andra. Jag håller alltid på underdogen.
Dessutom har jag redan lärt mig att Pluto är en planet, och det skulle krävas alldeles för mycket energi för att ändra om i mitt huvud. Har jag en gång fått lära mig nåt, så ändrar jag inte på det. Jag gör det bara inte.

 Så var medvetna om det när ni kommer in på Hurrabloggen: här är Pluto en planet.



/ Micke

Hurrabloggen är fantastiskt populär. Det vet ju alla redan. Den är så populär att hyllningarna inte vill sluta, även om de är tjatiga. Fast ibland undrar man hur det står till med ordförrådet. De här hyllningsbreven kom in förut ikväll.
Jag har funderat lite på vilka som skrivit dem.
Det kan vara en sekt (en speciell slår mig genast), som försöker värva Hurrabloggen som ett affischnamn.
Det kan vara en femteklass som fått i läxa att hitta en succéblogg och skriva en kommentar på den.
Det enda som förbryllar mig är hemside-adressen dom tjatar om. Dessutom fattas det en punkt, men det kanske inte är så mycket att bråka om.
Det kan också vara ett gäng interner som inte vill skylta med sina namn, utan använder sina nummer som alias (okej, jag vet inte riktigt hur det funkar i finkorna, så jag kör på Björnbuse-stilen).

Eller så är det nåt helt annat.
Läs och begrunda.

Till inlägget: 31 cm hög gås
Postat av : 9344
Bra jobbat av dig med din blogg
URL: http://www.aldrigmerfet.net

Till inlägget: Jag försökte ändå förklara
Postat av: 9430    
Bra jobbat av dig med din blogg
URL: http://www.aldrigmerfet.net

Till inlägget: Bara så att ni vet!
Postat av: 7655
Bra jobbat av dig med din blogg
URL: http://www.aldrigmerfet.net

Till inlägget: Hurra provocerar Hurra
Postat av: 2407
Bra jobbat av dig med din blogg
URL: http://www.aldrigmerfet.net

Till inlägget: Bara i Karlskoga
Postat av: 9672
Bra jobbat av dig med din blogg
URL: http://www.aldrigmerfet.net

Till inlägget: Hurra har fått post
Postat av: 5670
Bra jobbat av dig med din blogg
URL: http://www.aldrigmerfet.net

Till inlägget: Verbet att komma i kapp
Postat av: 8372    
Bra jobbat av dig med din blogg
URL: http://www.aldrigmerfet.net

Till inlägget: Kul att åka buss
Postat av: 7113
Bra jobbat av dig med din blogg
URL: http://www.aldrigmerfet.net

Till inlägget: Mamman, minstingen och mittemellangåsen
Postat av: 7241
Bra jobbat av dig med din blogg
URL: http://www.aldrigmerfet.net

Till inlägget: Suicidal saxofonist sjöshowade
Postat av: 3983    
Bra jobbat av dig med din blogg
URL: http://www.aldrigmerfet.net

Till inlägget: Fyla små lättel...
Postat av: 4716
Bra jobbat av dig med din blogg
URL: http://www.aldrigmerfet.net

Till inlägget: Som tunnelbana, fast på tvären
Postat av: 9539
Bra jobbat av dig med din blogg
URL: http://www.aldrigmerfet.net

Till inlägget: Tajming
Postat av: 5890
Bra jobbat av dig med din blogg
URL: http://www.aldrigmerfet.net

Till inlägget: Roligt.
Postat av: 6616
Bra jobbat av dig med din blogg
URL: http://www.aldrigmerfet.net

Nån som har en aning om vad det kan betyda?



/ Micke

För ett par dar sen kom den hundrade kommentaren till det här inlägget. Jag skrev om det då också, men var så helnöjd att jag inte nämnde hur kommentaren såg ut. Så här innan ni läser den, vill jag säga att jag är riktigt populär i Kent-lägret. Något av en idol, faktiskt. Jag vet att en del av er hyser stort agg mot att klicka på länkar, så här kommer kommentaren nästan i sin helhet:
(Vissa ord i kommentaren har delvis censurerats, eftersom jag faktiskt är lite osäker på blogg.se:s regler. Om ni har svårt att lista ut vad orden egentligen skulle vara, mejla till [email protected])

Postat av: Stop_Laugh
fna vad ni har fel! kent är fan värdt sina priser, han
 har ju gjort hur många som helst fina låtar och texterna är ju det allra bästa. Han skriver ju om verkligeheten och ni verka rju leva i delirium, ni vet fan inte hur verkligheten är? Jävla fucking r*vhål är vad ni är! blir så jävla sur, jag tycker fan du borde köra upp nått i r*ven jävla äckelgubbe! jag rent ut sagt hatar dig! jag gör det , det är fan sant! (menar micke). Kent har hjälpt många att må bättre med hjälp av sin musik, men du bryr dig väll inte om det din feta gris,. du bara tänker på dig själv. ÄCKLIGA GUBBE! Jag t.ex och många som jag känner har haft ett förjävligt liv, kent hjälpte oss ur det..Men änsen, du bara bryr dig om dig själv. Ingen får tydligen tycka nått annat än vad du tycker, alla måste ju vara sånna jävla anti-kent svin som du, men nej det tänker jag fanemig inte! Fan ta dig! Jag skulle kunna slita sönder dig i bitar om jag hade chans till det din jävla äckliga f*tta! (ursäkta språket). Tack för ordet..

Det var inget att tacka för. Du får ordet när du vill. Och det är klart att jag ursäktar ditt språk.
Jag är oerhört fascinerad och uppriktigt imponerad över att en person kan ha ett så stort hat mot mig, som han aldrig har träffat. Men det är kul att du verkar må bättre nu. Gissar att du var aningen labil förut.
Vill bara berätta för dig att Kent är ett band. Det är alltså flera medlemmar i bandet, inte bara en. Även om det är en snubbe som skriver låtarna och sjunger.
(Tror dessutom att du hört nåt av Lena Ph. En rad i ditt lilla epos pekar på det, men vad vet jag? Lena kanske också hjälpte till?)

Jag testar att säga det, en gång för alla, trots att jag är nästan hundraprocentigt övertygad om att det inte kommer att göra någon nytta:
Jag hatar inte Kent. Jag tycker inte om musiken, men jag hatar dem inte. Varsågoda, ha er åsikt. Men, precis som ni sagt till mig: Låt mig få ha min åsikt också. Det funkar åt båda håll, vet ni.



/ Micke

Men fy för satan vilket dumt djur.

Hoppades in i det sista att det var en hund.
Men man ser ju åtminstone att den inte kommer från Persien.



/Hurrakatten

Nu har det äntligen hänt. På dagen sju månader efter att det här inlägget om musikgruppen Kent skrevs, kom den hundrade kommentaren. Det är 100 stycken, skrivet i siffror.
Hundra. Smaka på ordet, det är något speciellt med det.

Jag är givetvis helnöjd.
Samtidigt är jag oerhört nyfiken. Är det någon av er som kan förklara hur folk fortfarande hittar till det här blogginlägget, trots att det näppeligen borde synas i listningen? Vi vet ju allihop att länken till det på Kent-forumet togs bort relativt snart efter publiceringen, så den vägen borde det inte vara heller. Googlar ni på Kent + Hurra! och klickar eller hur gör ni?
Jag vore djupt tacksam om någon kunde stilla min nyfikenhet.

Nästa fråga är ju givetvis hur ni faktiskt orkar kommentera. Jag är full av beundran, men också full av undran.
Trots att ganska många av kommentarerna talar om hur det egentligen ligger till och trots att vi mer än en gång försökt förklara för er, fortsätter ni att titta rakt fram i tunneln. Finns det någon som kan förklara?
Jag vore djupt tacksam om någon kunde stilla min nyfikenhet.



/ Micke

Jag träffade mitt livs första kärlek i går. Hon hade förändrats.
En person tyckte att det var en stor grej. Det var ingen av oss. Och jag hade inte känt igen henne om hon inte hade blivit utpekad för mig.
Men det är klart, vi var bara sju år då. Och jag har knappt träffat henne sen dess.
Jag träffade inte någon ny kärlek. Sen kommer jag inte ihåg mer. Men det känns som att jag hade roligt.



/ Micke

Men fy för satan vad bra Soundtrack of Our Lives var på Tyrol i går.
Definitivt en av de där spelningarna när de är Sveriges bästa liveband.
Helt galen låtlista med mer obskyrt och mindre hits. Spelade inte ens fantastiska Nevermore.

Och så intimt att jag, med inte allt för stor ansträngning, hade kunnat stryka min hand ömt över Ebbots mage.



/Jocke

En era är över.
I morgon klockan 13.00 kommer Redaktörn över till Bromma och syftet är ett enda: Han kommer för att hämta Firmabilen.
Förvisso Firmabilen 3.0, men ändå. Firmabilen.
Man kan säga att den går i arv, mot en mindre summa. Stannar i familjen men skiljs från pappa.

Nu är jag inne på att köpa en bil som går sönder lite oftare.
Till slut tröttnar man på att bara tanka, byta däck och finjustera tändstiften – man behöver tyngre grejer. Nån kamaxel som går av. Kortslutning i styrboxen eller ett helt vanligt växellåderas.

Så jag siktar på en Ford. En med svårmekad motor och mycket eljox som är lätthavererat. Perfekta utmaningar för mig med skiftnyckeldyslexi.
 
Lång försöker ivrigt och enträget få mig på andra tankar.
Förgäves.
Han pratar förnuftigt och pensionerat om mindre motor och bättre bränsleförbrukning.
Förgäves.
Han har till och med räknat fram skräckexempel på skyhöga försäkringskostnader med den brutala brasklappen att ”och det blir ännu dyrare för dig som bor i Stockholm och inte i en småstad som jag.” (Han har dock glömt att han bor i Sveriges bilinbrottstätaste stad. På värsta gatan.)
Helt förgäves.

Jag vill helt enkelt inte lyssna. Nu ska tresextiotrygga turer bli fantastiskt Fordförrädiska färder.

Så tack för allt pensiobilen.
Vi ses nog snart igen.  



/Jocke

Det tog ett antal år. Men nu har jag äntligen hittat en vettig förebild inom den så förrädiska idrotten.

"Det här var ett vanligt party som jag körde bara."
Jimmy Nordin förklarar att incidenten inte var alkoholproblemsrelaterad.  

Fullkomligt lysande.
Fullkomligt. Lysande.



/Jocke

Ja, tog en sväng till Urkultfestivalen i helgen. Trots att jag efter förra besöket svor att aldrig sätta min fot i den förbannat kravodlade batikmyllan igen.

Men man glömmer så lätt.
Plötsligt sitter jag där och kvävs att rökelse och gränslös kärlek. Ser barn rulla nedför stup, ljugargycklare imponera på ingen och alternativa ungdomar rulla runt i ett gigantiskt ormgropsförspel.  

Bara för att konstatera samma sak igen; lyckan i att få källsortera och att se frukten av en fri uppfostran räcker inte riktigt som festivalupplevelse för mig.

Men mitt bland världsmusik som ingen förstår av band som ingen har hört, gör jag en vidunderlig upptäckt. Jag hittar den burduse mannen från andra sidan i Lost. De har alltså tagit sig ifrån ön!
Fantastiskt.
Här sitter i stället det frodiga skägget och spelar grusig rå blues i Ångermanland. Mitt framför
ögonen på mig och som han aldrig har gjort annat.



Jag blev så glad att jag nästan köpte en lokalt tillverkad glass (ekologisk) och gick loss på den kravmärkta menyn hos Tobbes Tacobageri
Hejdade mig dock.



/Jocke

Det är mycket med bussar. I går kväll satt jag i en vänthall. Och väntade. Det är det man gör i vänthallar, det är det de är till för.
Jag väntade på en buss. Det var det flera som gjorde. Bland annat en kille som hade några problem.

1. Han hade mockasiner på sig. Ni vet, de med sandpapper som sula.
2. Han kunde inte sitta still.
3. Han kunde fan inte stå still heller.
4. Han verkade vara fysiskt oförmögen att lyfta sina fötter.

En för en är de normalt inga saker som jag stör mig över hävan på, men sammantaget.... oj oj.

Om jag dessutom säger att det var stengolv i vänthallen och bussen inte behagade anlända på utsatt tid, gissar ni hur jag kände mig.
Irriterad.
Så jag reste mig upp och skrek åt snubben:
ANTINGEN SITTER DU STILL ELLER SÅ LYFTER DU DINA FÖTTER NÄR DU GÅR! ANNARS SKA JAG SE TILL ATT DU INTE KOMMER KUNNA VÄLJA!

Killen satte sig skamset och förvånat ner, samtidigt som jag tog emot applåder, presenter, kontanter och repliker som "jag vill föda dina barn!"



Nej, så gjorde jag förstås inte. Jag satt kvar och läste min tidning och gav emellanåt mockasinpajsaren de mörkaste av alla mörka blickar. Och det var ingen som sa att de ville föda mina barn.

Sen kom bussen. Mockasinkillen missade den, eftersom han hade gått ut från vänthallen.



/ Micke