Himlen kunde inte vänta

Vissa öden berör mer än andra. Ibland är det för att det händer i ens närhet, ibland för att det helt enkelt bara är hemskt och orättvist. Och ibland bådadera.
Genom personer i min närhet har jag fått ta del av J:s öde. En sjukdom som man trodde hon besegrat, men som kom tillbaka mer envis och ännu starkare än förut. En sådan fiende borde ingen behöva drabbas av.
J är några år yngre än jag. Jag känner henne inte själv. Men när jag läst hennes berättelse, tagit del av hennes fina, stolta ord, har jag inte kunnat låta bli att gråta. Ibland av den lycka hon delat med sig av, en sådan lycka som man bara kan känna om man är riktigt sjuk och får blott ett ögonblick som känns viktigt. Som känns normalt.
Ibland av hennes raka berättelse om hur illa hon mår, vilka dåliga besked hon fått. Ibland av sorg, när hon tvingats lämna bort sina barn för att hon inte kan eller orkar ta hand om dem. För att hon inte får vara den mamma hon varit till sina döttrar.
På sistone för att hon haft en styrka, en vilja att vinna en omöjlig kamp. För att hon klarat av att säga att det är okej att känna hopp.
När J:s vänner skrev en hälsning från henne, för att säga att hon visste att folk tänkte på henne när hon var nära slutet, var det så många som fällde tårar och försökte skicka styrka.
Det kan inte vara meningen att man ska dö när man är 31 år.
Nu är hon borta. Men det är många som kommer minnas henne, många hon gjort avtryck hos.
Det enda jag hoppas är att hennes döttrar alltid ska veta att deras mamma berörde så många.
Sov gott, J. Nu slipper du ha ont.
 
/ Micke

Lästips

Jag har en vän. Vi har en vän, faktiskt. Som ibland skriver om mycket mycket viktigare saker än vi pysslade med på Hurra-bloggen. Inte för att det inte var viktiga saker vi skrev om, men det finns ju grader i helvetet.
Hon skriver jättefint, vackert och utlämnande på en och samma gång. Inte så ofta, men när hon tycker att det är tillfälle.
Nu är det några år sen vi faktiskt använde den här bloggen, och då var det som sagt sällan viktiga saker vi skrev om. Men Sara gör det, ibland.
Jag tror inte riktigt att vi är de som kan berätta om det, åtminstone inte på det sättet. Och tycker vi att vi har något att säga om det är jag säker på att vi återkommer.
Vår vän, vackra, fina, kloka Sara skriver ibland så det knyter sig i magen även på mig - som aldrig haft några problem som varit nära att faktiskt kosta mig mitt liv.
Men Sara har en förmåga att komma dig nära, även om du inte känner henne. Så om det skulle vara någon tjej eller kille som har några funderingar kring ätstörningar eller anorexi, så rekommenderar jag Dig att läsa Saras blogg. Och har du frågor som du inte vill ta upp i kommentarsfältet, så är jag helt säker på att du kan mejla henne och få ett klokt svar.
Dessutom är hennes blogg bra mycket roligare än den här för tillfället.
Kanske kan vi återkomma med roliga och eller nyttiga inlägg. Inga löften.

/ Micke


Läs Saras blogg, på http://frenchcreme.blogspot.se/search/label/ätstörningar
Berör det inte, så börja med det här. När hon beskriver hennes tvillingsysters ilska.

Projekt: Städa

Det är dags att städa hemma. Det har det varit länge. Så länge att jag vid flera olika tillfällen sagt till vänner och kollegor att "jag måste skaffa städerska". Problemet är bara att jag måste plocka undan en del först. Det går liksom inte att städa ordentligt för grejerna som är i vägen. Och lite pinsamt är det ju att släppa in en städerska då, när hon på bara ett par sekunder - inte helt obefogat - kan dra slutsatsen att jag är en slusk.
"Men du kan ju skaffa en organisatör som hjälper dig att hålla ordning", säger en kollega i all välmening.
"Men då är ju jag som de rätt psykiskt sjuka personerna i 'Rent hus' eller 'Maniska samlare', de personerna som vägrar kasta något och har hela vardagsrummet fullt med konservburkar, porslinshästar och barnbikinis. De som måste gräva en gång för att kunna sätta sig i sin svulstiga fåtölj och kolla på tv samtidigt som de skräpar ner. Och jag vill kunna känna att jag inte är riktigt där ännu", säger jag, smått förnärmat. Lite för förnärmat för att det verkar trovärdigt, märker jag. 
Kollegor fnissar lite, och undrar hur långt ifrån de maniska samlarna jag egentligen är.
Inte så långt som man skulle kunna tro.
Siktar på att kunna släppa in en städerska i oktober.

/ Micke

Lingonben

Martin Ljung är död. Och jag, som på vissa sätt är mycket äldre än det står i passet, kan inte låta bli att tycka det är rätt sorgligt. Inte för att Martin Ljung egentligen betytt särskilt mycket för mig under min uppväxt. Knäppupp tillhörde inte riktigt lördagsunderhållningen på Grisslevägen.
Men när jag då och då glömmer bort att titta i passet och lyssnar på Lindemän, Lars Ekborg, Povel (som jag egentligen växte upp med att tycka var rätt fjantig) och denne Martin Ljung, märker jag att även om en hel del material har tappat lite udd såhär 30-40 år senare, så är väldigt mycket fortfarande väldigt roligt.
Och saker som jag tycker är roliga vill jag höra mer av, så det gör jag. Tills jag vet alldeles för mycket om personer som jag inte "borde" veta så mycket om.
Men å andra sidan, hur kan det vara fel att ha koll på historien, även om det är humorhistoria det handlar om?

Och när Filip och Fredrik värper ur sig att Hasse och Tages Lindemän är föråldrade, blir jag personligen förorättad.
Inte för att jag själv har någon del alls i det, utan bara för att jag själv, 2010, tycker att Lindeman är skitbra.
Men, tänker jag, jag som tydligen har glömt bort att titta i passet och tycker att det som var kul för 30-40, kanske 50-60 år sen, kanske inte är helt fel ute.
Fingal Olsson kanske fortfarande är rolig. Egentligen. Det kanske bara är så att monologen har dragits fram och tillbaka i 52 år, och att saker inte är så kul när både den som berättar och alla som lyssnar vet exakt hur nästa rad lyder.

Och så tänker jag: Jag kanske är precis så gammal som det står i passet.
Men om man bestämmer sig i förväg för vad som är roligt, kanske man är alldeles för enkelriktad. Om man å andra sidan förstår att uppskatta roliga saker, oavsett när de är producerade eller när de inträffar, kanske man lyckas behålla barnet och lekfullheten i sig för evigt.
Som Martin Ljung.

/ Micke

Rubrik jag ville sätta 1

Ny serie, från och med i dag:
Rubrik jag ville sätta (men insåg att jag inte ville riskera jobbet för).
(Och som en annan parentes: en hel del nedryckare kan få hamna här också. Men nu är serien redan döpt.)
Del 1:
Karlsson kan missa derbyt - har ont i stjärten

Till artikeln om AIK:s back som kan missa en match på grund av en skada i sätesmuskeln.

/ Micke

Inspiration

Så vi ska på ett bröllop. Och var hittar man bättre inspiration till tal, presenter och roliga spex än på Hurrabloggen? Särskilt Jonathans inlägg har visat sig väldigt matnyttiga.
Men nu är han lite upptagen med annat, så hans inlägg kommer att komma något mer sporadiskt än innan.
Men här är en bild på Jonathan, om ni har glömt bort honom.



/ Micke

Minnet syns

Citat från Jan, pressfotograf i 40 år, om en hockeyspelares komihåg:
"Det är klart han har minnesförlust. Det ser man ju på honom att han sitter och inte minns."


/ Micke

Revival

Det är ju inte så att det stormar in blogginlägg här. Lite drygt ett år sen sist, det kan man inte kalla översvallande direkt. Men nu finns ju så många andra sätt att uttrycka sig. Som Twitter, Facebook och romaner.
Och nej, succekollektivet är ju inte så mycket ett kollektiv längre.
Och så har vi ju riktiga jobb, där vi måste skriva nöjestexter, sporttexter och pressmeddelanden. För att inte tala om alla mejl.
Men vafan, nånstans däremellan ska man väl lyckas skriva lite blogg också. Om det bara hände nåt intressant.
Men för er som fortfarande har Hurra i era RSS-flöden, ta det här som ett löfte. Hurrabloggen är inte död. Den tog bara tjänstledigt ett tag.

Nu börjar det. Igen.

Och som man gör nuförtiden:
Här är dagens låt.


Edit: Apropå ingenting, visade sig det här vara det 900:e inlägget på Hurra.
Men jag sätter inga mål för när det tusende kommer.


/ Micke

"Spelar lite här och där, vet du. En del i utlandet."



/ Micke

Världen är full av möjligheter

En sån dag.

Jag hade satt upp ganska höga mål: Att tvätta innan jag gick till jobbet. (Sista rena kallingarna, det fanns bara två utvägar: att tvätta i handfatet eller att tvinga sig upp flera timmar innan jag börjar jobba. Och jag tvättar inte i handfatet längre, det är en princip (som jag inte håller så hårt på) jag har.)
Man kunde ju ge sig fan på att man skulle träffa på en sån där. En pensionärsidiot. Med sina små hundidioter vid sin sida. Eller snarare vid min sida, eftersom de verkade väldigt intresserade av att hjälpa till att tvätta. Nej tack, sa jag, trots att jag inte har hundallergi.
När jag tvättat klart passade jag på att göra ett par ärenden eftersom jag ändå gått upp så sjukt tidigt som kvart i elva. Jag trodde, i min enfald, att det räckte med att jag träffat tantidioten.

Icke så.

Redan när jag klev ur hissen var hon där. Hissidioten som inte förstod att det var enklare för henne att ta sig in om jag först tog mig ut. En parkeringsidiot hade ställt sin bil utanför porten. Dagisidioterna i en lång kö av gula västar när jag skulle mina hundra meter till bussen.

Sen kan man väl säga att det rullade på rätt bra. Bussidioter som inte fattar att jag inte vill prata med dem, tunnelbaneidioter som erbjuder mig en härlig vy över deras armhåla, butiksidioter som ställer sina stora jävla vagnar tvärs över den smala gången, såna här små: barnidioter som springer och har ner glödlampor från hyllorna, deras idioter till mammor som inte har nån pli på ungarna, gubbidioter som inte befattar sig med kontanter i högre valörer än femkronor, kassapersonalidioter som hellre inventerar affären än försöker göra nåt åt kön som växer.

Sen lyckades jag ta mig till jobbet.
Läsaridioter som mejlar, tipsaridioter som ringer och en hel massa idioter ute i den stora världen.

Och så slutade arbetsdagen med de största idioterna av de alla: Idolfansidioterna.

Och så fick jag styra en taxichaufförsidiot rätt, så jag åtminstone kom hem.
Jag undrar så vad morgondagen har att erbjuda.

/ Micke

Hmm

Funderar på att skaffa hund.


http://www.noob.us/entertainment/this-dog-is-clearly-defective/


/ Micke


I'm a loser baby

Drömde om trisslotter i natt. När jag dagdrömmer, handlar det om att jag blir rik på enklast möjliga sätt.
När jag nattdrömmer, skrapar jag trisslotter. Och visst vann jag. 75 spänn.
Inte ens i mina drömmar kan jag bli miljonär.


/ Micke

Filmtoppen

Åkte tunnelbana hem. Ett par killar, nånstans runt 18-19, satt och fyllesnackade lite bredvid. De pratade om coola filmer. Lät ungefär såhär:

- Har du sett Spaceballs?
- Låter bekant...
- Roligaste filmen nånsin! Det är en parodi på Star Wars. Så jävla kul!
- Har du sett Beverly Hills Ninja då? Jag sket på mig av skratt när jag såg den.
- Spaceballs är lite som Hot Shots.
- Kung fu panda är inspirerad av Beverly Hills Ninja. Så jävla bra film!

Skönt att jag fortfarande har koll på vad ungdomarna gillar.


/ Micke

Kära dagbok

Idag har jag:

Köpt en platta folköl på 7-11.

Druckit upp en relativt stor del av plattan. Med folköl, alltså.

Funderat över hur stor del av min kropp som ska täckas med nålstick. 

Som vanligt svurit över rätt många idioter på vägen till och från tunnelbanan. 
Varit en av idioterna på tunnelbanan. 

Som vanligt svurit över SJ:s idioti.

Släpat en ganska tung väska över hela stan.

Förstått att lockelsen med fransyskan var Paris. 

Hjälpt en liten flicka med ett av livets stora problem. 
Spelat bort en mindre del av förmögenheten på In between. 
Blivit friad till. 
Tackat nej till ett frieri. 

Druckit upp en mindre del av förmögenheten på öl. 

Blivit misstagen för en byggjobbare.

Lite grann ångrat att jag tackade nej till frieriet. 

Pratat handboll istället för att äta tjockkorv. 

Försökt styra upp nästa resa till metropoler man måste se. 

Vunnit en smärre förmögenhet på poker. 

En relativt vanlig dag, alltså. 

 

/ Micke


Fläsk och bönor

Det gamla succébandet (nåja) Weezer har släppt en ny video. Hur kul som helst för dem som har hängt lite på Youtube.





Här får ni lite hjälp på traven för att uppdatera era kunskaper i nutidshistoria:
Funtwo:
http://www.youtube.com/watch?v=2xjJXT0C0X4
Star Wars Kid: http://www.youtube.com/watch?v=HPPj6viIBmU
Dramatic Look: http://www.youtube.com/watch?v=y8Kyi0WNg40
Afro Ninja: http://www.youtube.com/watch?v=auY6Uv7hLSA
Diet Pepsi + Mentos: http://www.youtube.com/watch?v=x0fCLjQuzTA
Catch Glasses: http://www.youtube.com/watch?v=-prfAENSh2k
G.I. Joe: http://www.youtube.com/watch?v=GJ-ckU_D1fg
T-shirt-killen: http://www.youtube.com/watch?v=r6tlw-oPDBM
Chris Crocker: http://www.youtube.com/watch?v=kHmvkRoEowc
All your base are belong to us: http://www.youtube.com/watch?v=h4AuN6pN1kY
Miss Teen USA: http://www.youtube.com/watch?v=lj3iNxZ8Dww
Ryan vs Dorkman: http://www.youtube.com/watch?v=8NE5elL30w4
Numa Numa Guy: http://www.youtube.com/watch?v=60og9gwKh1o
Evolution of dance: http://www.youtube.com/watch?v=dMH0bHeiRNg
Tay Zonday: http://www.youtube.com/watch?v=EwTZ2xpQwpA
K-Fed: http://www.youtube.com/watch?v=TxXLp-2J3wI
Daft Hands: http://www.youtube.com/watch?v=K2cYWfq--Nw
Daft Bodies: http://www.youtube.com/watch?v=lLYD_-A_X5E
Best sex ever: http://www.youtube.com/watch?v=embdtwW-sSE
Free hugs campaign: http://www.youtube.com/watch?v=vr3x_RRJdd4
Shoes: http://www.youtube.com/watch?v=wCF3ywukQYA
Donald Duck and King Kong: http://www.youtube.com/watch?v=Nz2ADowyy1I
Dancing banana: http://www.youtube.com/watch?v=q4u9uWZ-OoA
Will it blend: http://www.youtube.com/watch?v=qg1ckCkm8YI
Charlie the Unicorn: http://www.youtube.com/watch?v=Q5im0Ssyyus
Sneezing Panda: http://www.youtube.com/watch?v=FzRH3iTQPrk
Peanut Butter Jelly time: http://www.youtube.com/watch?v=s8MDNFaGfT4

Och den här får ni som bonus: http://www.youtube.com/watch?v=1m8tXOYYeqM

/ Micke

Och jag har just upptäckt att alla gamla nyckelord har försvunnit från bloggen. En sån tragedi. Jag saknar särskilt "aralandfinsktellersvenskt"

Shoppingdebatt

Jag satt och kikade på Debatt häromveckan. Stina Dabrowskis avskedsföreställning, där det bland annat debatterades om hur dåligt just den debattformen fungerat. Svd:s Maria Abrahamsson var med i den debatten, och jag undrar om hon inte tar sig själv på lite för stort allvar. Hennes rätt att kasta skit på andra ska tydligen vara oinskränkt, medan hon själv avbryter precis när det passar henne.

Skitsamma, det var bara ett sidospår, som tydligen hade gjort större intryck på mig än jag själv trodde. (Hon är Satan, som en reporter på redaktionen uttryckte det.)

Blondinbella var där också. Och Ebba von Sydow. De är ju hyggligt framgångsrika inom sitt område, och skriver på några av Sveriges största bloggar. Kul för dem. De skriver rätt mycket om smink och shopping, och det funkar uppenbarligen skapligt. Blondinbella (som för övrigt skickade en för ändamålet relativt opassande bild till mig en gång) har en miljon besökare i veckan eller nåt. Skitmånga är det i alla fall. Just det har jag egentligen ingen åsikt om. Det är väl roligt för en 17-årig tjej som inte kan låta bli att shoppa upp tiotusentals kronor i veckan, typ. (Oj, jag hade visst en åsikt ändå. )

Men så var det en snubbe där också. Tobias Persson hette han. Han var mycket mer avundsjuk än jag. Han verkade till och med skitförbannad på Blondinbella. Men det verkade inte som att han var förbannad för att det var så stört mycket folk som kollade in hennes blogg, utan mer för att hon inte tog sitt ansvar.

Hans åsikt, nermald till ett par meningar i Hurra-Mickes kvarn:
Om man har en så sjukt stor blogg, så ska man inte fortsätta skriva om det som har gjort den sjukt stora bloggen så sjukt stor. Då måste man ta sitt ansvar som folkbildare och se till att skriva nåt som faktiskt har en existensiell betydelse. Man måste använda det utrymmet man har fått till att göra nytta för världen, och inte fortsätta skriva om den helt sjuuukt snygga toppen man hittade på rea. Man ska skriva om global uppvärmning eller nåt annat skitstort samhällsproblem.
Men jag fattar inte varför han tyckte att man skulle ge upp spåret som gjort en så framgångsrik. Men han är komiker, så han kanske bara skojade.
Framför allt förstod jag inte riktigt varför han tyckte att en 17-årig tjej som efter fem dar misslyckats med att klara sin shoppinggräns på 1000 spänn i månaden ska vara en lämplig person för detta uppdrag.
Men det är ju jag.
Och här på Hurra-bloggen behöver ni inte oroa er över nån folkbildning.

/ Micke

I love the smell of revenge in the morning

Jimmy Kimmel är en amerikansk komiker och talk show-värd. Han jobbade lite med Comedy Central. Den beskrivningen får räcka. Ni behöver egentligen inte veta särskilt mycket om varken honom eller Sarah Silverman, som han är tillsammans med. Hon är komiker och skådis som var på Saturday Night Live, bland annat. Här är hon gäst i sin pojkväns show och har nåt att berätta:




Jimmy tog det som en man. Han hämnades.




Det är den blogg-uppdateringen ni får just nu. Ni ska vara nöjda med det.

/ Micke

Och så har vi fått reklam på sidan igen. Mera stålar till Hurra.

Det kunde vart jag

Läser Johan Esks krönika om hjältar i onsdagens DN. Och jäklar så många gånger jag har varit hjälte. Tyvärr bara med mig själv som vittne...

Jag spelade i ett pojklag (IFK Nyköping) som inte vann en enda match på fem år. Då spelade det rätt liten roll vem som var stjärna. Vi förlorade i princip varenda match med 4, 5-1. Och när vi slutligen fick oavgjort (mot Ålberga, 2-2) blev vi bjudna på glass av ledarna. Cornetto blåbär till alla, och stort jubel i omklädningsrummet.

Jag hade kunnat byta klubb, till Nyköpings BIS som hade A-laget i tvåan. Men jag anmälde aldrig mitt intresse, och jag hörde aldrig nåt från dem. Jag vet inte om det var deras eller IFK Nyköpings policy, men jag fick aldrig höra nåt. Och när vi började spela 11-manna, lönade det sig att vi var samma gäng som hade förlorat år ut och år in. Vi var samspelta, och hade den enda backlinjen som klarade av offsidefällan något så när. Vi kom femma i serien första året på 11-manna, och det var en stor framgång. Jämförelsevis.

Jag var nog den enda som tog mig ner till Rosvalla helt ensam med en boll och tränade för mig själv i mörkret. Från 9 års ålder til ... 15, kanske? Jag fick många frilägen i 90:e minuten, och satte jagvetintehurmånga frisparkar i krysset. I slutsekunderna, givetvis. Men det var bara jag som fick se hur snygga de var. Förutom de gångerna jag fick visa vägen åt folk som skulle tjuvspela på tennisbanorna.

Jag tänker inte påstå att jag hade blivit bättre om jag hade spelat i ett bättre lag, men jag hade nog haft bättre förutsättningar.
Men nu valde jag själv att spela i IFK. Jag hade kunnat byta klubb, men jag ville vara kvar. Hela vägen till laget skulle upplösas. Och jag körde ett junior-år i NBIS innan jag fick gå. Sen ett helt gäng med år i division sju-laget Näsby innan jag vågade testa ett lag (Runtuna) där jag inte var stjärna. Och jag märkte att jag nådde hela vägen fram till bänken i division fyra. Det är så bra fotbollsspelare jag är, om man ser det krasst.
Men det kommer inte, åtminstone inte på flera år, att hindra drömmen om att en dag komma till allsvenskan och landslaget. Ibland dagdrömmer jag om att bli upptäckt i en division sju-match. Jag vet inte säkert, men jag tror att det är en av orsakerna till att landslaget har så många fans. Det handlar inte om att vara supporter, det är en alternativ verklighet. Det är därför jag jublar när Zlatan klackar in kvitteringen mot Italien i EM. Det är därför jag gråter när Henke missar straffen mot Tyskland i VM-kvartsfinalen.
Det kunde lika gärna vara jag.
Om...

Om Chippen

Citat från en sportnyhetschef på en redaktion nära mig:
"Chippen är den typ av människa som har alla avsnitt av 'Big Brother' på dvd."

Kort tankeexperiment

Tänk er att Kent och Lars Winnerbäck ska ge ut varsin skiva. Tänk er att de skivorna kommer i handeln på måndag. Ingen har en aning om hur skivorna kommer att låta.

Tänk er därefter att folk som gillar Kent och folk som gillar Lars Winnerbäck bestämmer tid och plats i en grusgrop nånstans utanför en mindre ort för att slåss. De skickar sms fram och tillbaka och bestämmer sig för att det ska vara 100 personer på varje sida, så det blir en jämn och bra fajt. Med knytnävarna, förstås. Inga tillhyggen, det vore ju barbariskt.
De bokar en lördag, två dagar innan skivorna släpps, så att de kan fajtas ostört långt innan man kan få tag på skivorna. På måndagen måste man ju stå i kö i skivbutiken och sen sitta hemma och lyssna och dricka 10-12 bira och skråla.
De ska slåss i respektive artists namn.
De som gillar Kent tar på sig svarta armbindlar, för att man inte ska råka spöa nån som är på "samma sida."

Tänk om folk betedde sig så, bara för att gillade olika artister.
Visst låter det idiotiskt?


Lördag:
Folk från Göteborg och Malmö samlas nånstans i stadsdelen Kortedala i Göteborg för att slåss.
Dessutom åker ett annat gäng från Göteborg till Stockholm för att slåss med lite stockholmare. Och i Borås möts ett tredje gäng göteborgare för att slåss med örebroare.

Söndag: En hel del skåningar och några med annan hemort hamnar i sinkabirum efter att de först passat på att fajtas med både danskar och stockholmare och sen ha försökt köra ihjäl poliser som ingrep.

Gemensamt för alla händelser är att de inblandade kallas - och kallar sig - fotbollssupportrar. Gemensamt är också att de lagen de påstår sig stödja ännu inte mötts på fotbollsplanen.
I Göteborg skulle anhängare av Gais och Malmö FF slåss. Den fotbollsmatchen spelas i dag, måndag.
I Stockholm slogs anhängare av AIK och IFK Göteborg. Den fotbollsmatchen spelas i dag, måndag.
I Borås slogs anhängare av Örgryte och Örebro. De fotbollslagen spelar över huvud taget inte i samma serie.
I Åstorp slogs anhängare av Helsingborgs IF, ett icke namngivet stockholmslag och ett danskt lag. Helsingborg spelade strax efteråt match i Gävle. Stockholmslagen då? Hammarby mötte Trelleborg i Trelleborg, Brommapojkarna spelade för sin allsvenska existens i Stockholm, och Djurgården och som sagt AIK spelar sina respektive matcher i dag måndag.

Det har hänt så många gånger att jag inte ens orkar bli upprörd längre. Jag blir bara uppgiven.


/ Micke

Ja, jag har blivit förbannad efter matcher när det inte har gått som jag ville och hoppades på. Men min ilska drabbar på sin höjd dörrposter. Och någon gång min egen fot. Och jag kan definitivt inte uppbringa den ilskan innan matchen ens har spelats.

Tidigare inlägg