Det kunde vart jag
Läser Johan Esks krönika om hjältar i onsdagens DN. Och jäklar så många gånger jag har varit hjälte. Tyvärr bara med mig själv som vittne...
Jag spelade i ett pojklag (IFK Nyköping) som inte vann en enda match på fem år. Då spelade det rätt liten roll vem som var stjärna. Vi förlorade i princip varenda match med 4, 5-1. Och när vi slutligen fick oavgjort (mot Ålberga, 2-2) blev vi bjudna på glass av ledarna. Cornetto blåbär till alla, och stort jubel i omklädningsrummet.
Jag hade kunnat byta klubb, till Nyköpings BIS som hade A-laget i tvåan. Men jag anmälde aldrig mitt intresse, och jag hörde aldrig nåt från dem. Jag vet inte om det var deras eller IFK Nyköpings policy, men jag fick aldrig höra nåt. Och när vi började spela 11-manna, lönade det sig att vi var samma gäng som hade förlorat år ut och år in. Vi var samspelta, och hade den enda backlinjen som klarade av offsidefällan något så när. Vi kom femma i serien första året på 11-manna, och det var en stor framgång. Jämförelsevis.
Jag var nog den enda som tog mig ner till Rosvalla helt ensam med en boll och tränade för mig själv i mörkret. Från 9 års ålder til ... 15, kanske? Jag fick många frilägen i 90:e minuten, och satte jagvetintehurmånga frisparkar i krysset. I slutsekunderna, givetvis. Men det var bara jag som fick se hur snygga de var. Förutom de gångerna jag fick visa vägen åt folk som skulle tjuvspela på tennisbanorna.
Jag tänker inte påstå att jag hade blivit bättre om jag hade spelat i ett bättre lag, men jag hade nog haft bättre förutsättningar.
Men nu valde jag själv att spela i IFK. Jag hade kunnat byta klubb, men jag ville vara kvar. Hela vägen till laget skulle upplösas. Och jag körde ett junior-år i NBIS innan jag fick gå. Sen ett helt gäng med år i division sju-laget Näsby innan jag vågade testa ett lag (Runtuna) där jag inte var stjärna. Och jag märkte att jag nådde hela vägen fram till bänken i division fyra. Det är så bra fotbollsspelare jag är, om man ser det krasst.
Men det kommer inte, åtminstone inte på flera år, att hindra drömmen om att en dag komma till allsvenskan och landslaget. Ibland dagdrömmer jag om att bli upptäckt i en division sju-match. Jag vet inte säkert, men jag tror att det är en av orsakerna till att landslaget har så många fans. Det handlar inte om att vara supporter, det är en alternativ verklighet. Det är därför jag jublar när Zlatan klackar in kvitteringen mot Italien i EM. Det är därför jag gråter när Henke missar straffen mot Tyskland i VM-kvartsfinalen.
Det kunde lika gärna vara jag.
Om...
Jag spelade i ett pojklag (IFK Nyköping) som inte vann en enda match på fem år. Då spelade det rätt liten roll vem som var stjärna. Vi förlorade i princip varenda match med 4, 5-1. Och när vi slutligen fick oavgjort (mot Ålberga, 2-2) blev vi bjudna på glass av ledarna. Cornetto blåbär till alla, och stort jubel i omklädningsrummet.
Jag hade kunnat byta klubb, till Nyköpings BIS som hade A-laget i tvåan. Men jag anmälde aldrig mitt intresse, och jag hörde aldrig nåt från dem. Jag vet inte om det var deras eller IFK Nyköpings policy, men jag fick aldrig höra nåt. Och när vi började spela 11-manna, lönade det sig att vi var samma gäng som hade förlorat år ut och år in. Vi var samspelta, och hade den enda backlinjen som klarade av offsidefällan något så när. Vi kom femma i serien första året på 11-manna, och det var en stor framgång. Jämförelsevis.
Jag var nog den enda som tog mig ner till Rosvalla helt ensam med en boll och tränade för mig själv i mörkret. Från 9 års ålder til ... 15, kanske? Jag fick många frilägen i 90:e minuten, och satte jagvetintehurmånga frisparkar i krysset. I slutsekunderna, givetvis. Men det var bara jag som fick se hur snygga de var. Förutom de gångerna jag fick visa vägen åt folk som skulle tjuvspela på tennisbanorna.
Jag tänker inte påstå att jag hade blivit bättre om jag hade spelat i ett bättre lag, men jag hade nog haft bättre förutsättningar.
Men nu valde jag själv att spela i IFK. Jag hade kunnat byta klubb, men jag ville vara kvar. Hela vägen till laget skulle upplösas. Och jag körde ett junior-år i NBIS innan jag fick gå. Sen ett helt gäng med år i division sju-laget Näsby innan jag vågade testa ett lag (Runtuna) där jag inte var stjärna. Och jag märkte att jag nådde hela vägen fram till bänken i division fyra. Det är så bra fotbollsspelare jag är, om man ser det krasst.
Men det kommer inte, åtminstone inte på flera år, att hindra drömmen om att en dag komma till allsvenskan och landslaget. Ibland dagdrömmer jag om att bli upptäckt i en division sju-match. Jag vet inte säkert, men jag tror att det är en av orsakerna till att landslaget har så många fans. Det handlar inte om att vara supporter, det är en alternativ verklighet. Det är därför jag jublar när Zlatan klackar in kvitteringen mot Italien i EM. Det är därför jag gråter när Henke missar straffen mot Tyskland i VM-kvartsfinalen.
Det kunde lika gärna vara jag.
Om...
Kommentarer
Trackback