Välkommen in

Långsamt rör sig kön framåt. En efter en granskas.
Noggrant.
Rigoröst.
Snart är jag framme vid första depån. Min behörighet ska prövas.
Jag uppger mitt namn och den barska kvinnan söker omedelbart i sitt register för att bekräfta min identitet. Att jag över huvud taget har på platsen att göra.

Det har jag. Fem minuter senare väntar nästa prövning. Nervöst visar jag min Nokia N70, det redskap jag normalt använder för att ringa mobila telefonsamtal.
Säkerhetsvakten vet bättre. Framför sig ser han en bärbar filminspelningsstudio. En apparat som med långa knivskarpa frekvenser kan skildra omgivningen, mer eller mindre i DVD-kvalité. Används av de flesta regissörer i branschen.
Vakten är redan kraftigt missnöjd. Försiktigt tar jag upp Nanon ur jeansfickan, flackar med blicken och mumlar knappt hörbart till säkerhetspersonalen:
– Får jag behålla den här?
Reaktionen kommer blixtsnabbt.
– Nej. Den tar jag hand om.
– Men, försöker jag. Det går inte ens att spela in på den?
– Den tar jag hand om.
Eftertrycket går inte att ta miste på. Det här är allvar. Vakten rycker ägodelarna ur händerna på mig och för dem ljudlöst ner i en desinficerad, knappt ljusgenomtränglig Nasapåse. Han förseglar det beslagtagna materialet. Numrerad med en hemlig kod placeras sedan påsen i en kraftig blå låda av pansarplast.



Nu väntar bara själva slutfasen. Muddringen. Jag sträcker upp armarna i luften och försäkrar dyrt och heligt att jag inte har mer elektronik med mig.
Hon tror mig. Med en vänlig handrörelse signalerar vakten att det bara är att kliva på:
– Välkommen.

Ja, efter det var det bara att gå in på biografen. Lätt som en plätt.
Låt vara att säkerheten bara var marginellt sämre än den på USA:s flygplatser den 12 september 2001. Men in kom jag. Och efter det var det ju bara att njuta av pressvisningen av Da Vinci-koden. Inga problem alls. Nån vakt gick fram och tillbaka och spejade längs sidogångarna var trettionde minut.
Men det var också allt.

Och det förstår man ju. Hade jag inte fråntagits min livsfarliga utrustning hade jag givetvis suttit 20 meter bak i den mörka salongen och filmat två och en halv timme med min kilobit-mobilkamera. Omedelbart vid hemkomst hade jag sedan lagt upp min gryniga, suddiga och distade upptagning av filmen för att mätta det enorma sug som finns efter att se Da Vinci-koden hela två dygn före premiär.
Det förstår ju vem som helst. Att iaktta föreställningen är ju bara sekundärt för oss recensenter. Det viktiga är ju att få ut hemvideon på nätet.



/Jocke

Kommentarer
Postat av: Lång

Nokia, connecting people.

Postat av: Jensa

Vad fan gör du i Cannes?

2006-05-17 @ 21:40:51
Postat av: Jensa

;) hehe...eller sitter du som vanligt på ett slitet Rigoletto och dricker gratissprit.

2006-05-17 @ 21:43:15
Postat av: Jocke

Tror du jag skulle åka ända till Cannes för att se Da Vinci-koden?
Så dum är jag givetvis inte.

2006-05-17 @ 21:59:30
Postat av: Maja

Fick man ta in vapen?

2006-05-17 @ 22:02:34
URL: http://superselma.blogg.se
Postat av: En Rättvisans Kvinna

Hur var filmen?

2006-05-17 @ 22:35:12
Postat av: Jocke

M --> Det framgick inte. Men jag tror vapen var okej.

ERK --> Filmen? Du får väl ladda ner den o kolla.

2006-05-17 @ 23:27:01
Postat av: Lång

Jocke, har du lagt upp den eller? Vart la du den?

2006-05-18 @ 06:59:52
URL: http://lang.blogg.se
Postat av: Jocke

Lång, skriv jag inte att min inspelningsstudio blev beslagtagen?
Pensio!

2006-05-18 @ 12:17:34
Postat av: Lång

Ser dåligt!

2006-05-18 @ 18:09:46
URL: http://lang.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback