Sitt för all del
Nu skulle jag givetvis kunna prata lite om taxichaufförerna outömliga intresse för vilken väg som är kortast till Bromma.
Själv vill jag ju bara hem. Helst i lugn och ro. Utan att behöva svara på frågor om denna förbannade resväg.
Nej, intressantare då detta med att göra ett bra förstaintryck. Alla ni som har ett analogt, mer personligt, förhållande till mig – alltså inte bara genom idolaffischer i pojk-, flick- och föräldrarummen – vet ju att jag är utomordentligt bra på att göra ett fint intryck vid första mötet. Att jag är fantastiskt charmant och allt sånt.
Alla är inte lika lysande. Som den översnapsade person som på Hultsfredsfestivalens sena backstagetimme väljer att omedelbart sätta sig vid mitt och väns bord. För att sedan, alltså efter själva placeringen av sig själv, säga:
– Är det okej att jag sitter hos er. Jag är så otroligt ensam.
Jamen visst. Klart vi vill att du sitter hos oss. Ingen av dina vänner vill vara med dig, men vi som inte känner dig alls tycker det ska bli kul att spendera den enda timmen på dygnet som faktiskt är ledig med att lära känna en person som är både stupfull och bedrövligt jobbig. Det låter kanon.
– Ja, visst. Sitt här du, hör jag mig själv säga. I stället.
På Arlanda har de också tänkt till. Klart man vill visa upp Stockholm från sin allra ljusaste sida för långväga gäster som är på besök. Kanske till och med för första gången.
Viktiga affärskontakter. Pålitliga gästarbetare. Blivande skattekor. Givande intellektbanker. Blivande finansiärer till ekonomiska självmord. Norska rastlösa oljeshejker med dåligt omdöme.
Men jag vet inte.
Någonstans gick det fel.
Det är nästan så man vill dra ett riktigt blendigt taco-citet. Kanske till och med trycka upp en tischa.
”You never get a second chance to make a first impression.”
/Jocke
Själv vill jag ju bara hem. Helst i lugn och ro. Utan att behöva svara på frågor om denna förbannade resväg.
Nej, intressantare då detta med att göra ett bra förstaintryck. Alla ni som har ett analogt, mer personligt, förhållande till mig – alltså inte bara genom idolaffischer i pojk-, flick- och föräldrarummen – vet ju att jag är utomordentligt bra på att göra ett fint intryck vid första mötet. Att jag är fantastiskt charmant och allt sånt.
Alla är inte lika lysande. Som den översnapsade person som på Hultsfredsfestivalens sena backstagetimme väljer att omedelbart sätta sig vid mitt och väns bord. För att sedan, alltså efter själva placeringen av sig själv, säga:
– Är det okej att jag sitter hos er. Jag är så otroligt ensam.
Jamen visst. Klart vi vill att du sitter hos oss. Ingen av dina vänner vill vara med dig, men vi som inte känner dig alls tycker det ska bli kul att spendera den enda timmen på dygnet som faktiskt är ledig med att lära känna en person som är både stupfull och bedrövligt jobbig. Det låter kanon.
– Ja, visst. Sitt här du, hör jag mig själv säga. I stället.
På Arlanda har de också tänkt till. Klart man vill visa upp Stockholm från sin allra ljusaste sida för långväga gäster som är på besök. Kanske till och med för första gången.
Viktiga affärskontakter. Pålitliga gästarbetare. Blivande skattekor. Givande intellektbanker. Blivande finansiärer till ekonomiska självmord. Norska rastlösa oljeshejker med dåligt omdöme.
Men jag vet inte.
Någonstans gick det fel.
Det är nästan så man vill dra ett riktigt blendigt taco-citet. Kanske till och med trycka upp en tischa.
”You never get a second chance to make a first impression.”
/Jocke
Kommentarer
Trackback