Hurra!

Okej, så här: Jag var i civilisationens vagga över helgen. På vägen upp stannade jag en stund i Mordor för den fabulösa fotosessionen som alla pratar om. Det gick naturligtvis hur bra som helst. Resultatet kommer på Hurrabloggen inom en snar framtid.

Sen fortsatte jag med den vita firmabilen upp till Sundsvall. Men jag åkte inte ensam. Frida följde med. Ungefär vid Gävle hade Frida tjatat så länge på att få köra, så jag gav efter. Jag var lite rädd i början, men hon klarade det bra. Så då var jag inte alls rädd.
Sen skruvade Frida upp volymen på radion. Och så började hon sjunga. Med väldig inlevelse. Och högt. Om jag inte var rädd förut så blev jag det då. Det var väldigt nära att jag hoppade ur bilen i Hudiksvall, kan jag säga. Men så kom jag på: Vad fan ska jag göra i Hudik? Så jag stålsatte mig och stod ut hela vägen till Sundsvall.
Nu är jag äntligen hemma i Hurra, och jag lever. Jag är väldigt tacksam för det.
Och om Frida sjunger för mig igen, så ska jag hämnas.
Genom att sjunga.



/ Micke