Hurra!

Vissa öden berör mer än andra. Ibland är det för att det händer i ens närhet, ibland för att det helt enkelt bara är hemskt och orättvist. Och ibland bådadera.

Genom personer i min närhet har jag fått ta del av J:s öde. En sjukdom som man trodde hon besegrat, men som kom tillbaka mer envis och ännu starkare än förut. En sådan fiende borde ingen behöva drabbas av.

J är några år yngre än jag. Jag känner henne inte själv. Men när jag läst hennes berättelse, tagit del av hennes fina, stolta ord, har jag inte kunnat låta bli att gråta. Ibland av den lycka hon delat med sig av, en sådan lycka som man bara kan känna om man är riktigt sjuk och får blott ett ögonblick som känns viktigt. Som känns normalt.

Ibland av hennes raka berättelse om hur illa hon mår, vilka dåliga besked hon fått. Ibland av sorg, när hon tvingats lämna bort sina barn för att hon inte kan eller orkar ta hand om dem. För att hon inte får vara den mamma hon varit till sina döttrar.

På sistone för att hon haft en styrka, en vilja att vinna en omöjlig kamp. För att hon klarat av att säga att det är okej att känna hopp.

När J:s vänner skrev en hälsning från henne, för att säga att hon visste att folk tänkte på henne när hon var nära slutet, var det så många som fällde tårar och försökte skicka styrka.

Det kan inte vara meningen att man ska dö när man är 31 år.

Nu är hon borta. Men det är många som kommer minnas henne, många hon gjort avtryck hos.

Det enda jag hoppas är att hennes döttrar alltid ska veta att deras mamma berörde så många.

Sov gott, J. Nu slipper du ha ont.

 

/ Micke