Hurra!

En era är över.
I morgon klockan 13.00 kommer Redaktörn över till Bromma och syftet är ett enda: Han kommer för att hämta Firmabilen.
Förvisso Firmabilen 3.0, men ändå. Firmabilen.
Man kan säga att den går i arv, mot en mindre summa. Stannar i familjen men skiljs från pappa.

Nu är jag inne på att köpa en bil som går sönder lite oftare.
Till slut tröttnar man på att bara tanka, byta däck och finjustera tändstiften – man behöver tyngre grejer. Nån kamaxel som går av. Kortslutning i styrboxen eller ett helt vanligt växellåderas.

Så jag siktar på en Ford. En med svårmekad motor och mycket eljox som är lätthavererat. Perfekta utmaningar för mig med skiftnyckeldyslexi.
 
Lång försöker ivrigt och enträget få mig på andra tankar.
Förgäves.
Han pratar förnuftigt och pensionerat om mindre motor och bättre bränsleförbrukning.
Förgäves.
Han har till och med räknat fram skräckexempel på skyhöga försäkringskostnader med den brutala brasklappen att ”och det blir ännu dyrare för dig som bor i Stockholm och inte i en småstad som jag.” (Han har dock glömt att han bor i Sveriges bilinbrottstätaste stad. På värsta gatan.)
Helt förgäves.

Jag vill helt enkelt inte lyssna. Nu ska tresextiotrygga turer bli fantastiskt Fordförrädiska färder.

Så tack för allt pensiobilen.
Vi ses nog snart igen.  



/Jocke