Hurra!

Det finns få saker som jag tycker sämre om än seglarjackor på krogen. Alldeles särskilt när det är såpass varmt att jag kan promenera hem i kortärmad tröja utan att frysa klockan fyra på morgonen.
Det är en bra bit att ta sig hem från Fruängsgatan, men jag fixade det utan att träffa fler än fyra människor. Men då fick jag ta några snabba steg förbi tidningsbudets cykel vid Kyrkogatan.




Inte ens min egen grill hade öppet. Om det är jag som bestämmer, ska jag omedelbart justera öppettiderna.
I morgon ska jag lista da saker jag tycker mer illa om än seglarjackor på krogen.

/ Micke

Välkommen till Kristinehamn - staden med de många p-platserna i centrum.
Och bara en enda kassa öppen.

Kanon.

Eftersom det här landet vi bor i har visat sig vara väldigt avlångt har jag rest en del med flyg den senaste tiden. Till Sveriges mindre befolkade städer.
Och när man flyger till Sveriges mindre befolkade städer gör man det i små helt förkastliga farkoster som drivs med uppenbart underdimensionerade propellrar.
Det är en ständig lek med döden, det säger jag er.

I dag noterar jag redan vid säkerhetsgenomgången den påträngande dödsfaran. Inga syrgasmasker. Exakt vad som gör att just detta plan klarar sig bra utan det som bevisligen alla andra plan anser nödvändigt, är oklart.
Det kan ha att göra med namnet på det. Planet heter Fokker 50.
Ni förstår ju själva.

Så jag fladdrar där uppe i luften i 302 knop, utan syrgasräddning, på min farkost av märket Fokker 50, Fucked 666, Instant death - whatever.
Undrar över den ständiga turbulensen.
Bannar mig själv att jag inte såg fördelarna med den 17 timmar långa tågresan upp till Kiruna.
Tänker igenom gångbara vinklar på knäck om dödskraschen. Går det att få iväg sms från planet med "reporterns sista ord"? Och bör jag i den desperata hälsningen nämna att det vid ett flertal tillfällen infann sig en svag doft av bajs i kabinen. Kan det ha påverkat flygningen?
Såna saker.
Dessutom är Littorin ombord.
Extraupplaga?


En helt vanlig flygmaskin som sägs kunna ta folk mellan platser. Notera dödsmaskinens kraftigt och slarvigt underdimensionerade propeller.

Jag håller andan i svår dödsångest och funderar de närmaste 70 minuterna mycket kring det där Wells sa om sin senaste landning då vädret tvingade hans plan att gå ner till marken med 45 graders lutning.

Sen landar jag på Arlanda och drar snabbt i mig en halv liter Cola light med det pålitliga och kemiskt framställda sötningsmedlet Sukralos.


/Jocke

Det görs väldigt få informationskampanjer likt den här nu för tiden.
Varför vet jag inte riktigt.



/Jocke

Den här bilden togs för en timme sen.
Klockan två på natten.



Den uppmärksamme läsaren noterar att det är ljust på bilden.
Kalla mig sörlänning, fjollträsking eller bara vanlig dum sydsvensk, men jag finner det här med midnattssol oerhört exotiskt.


/Jocke

Jag hade tänkt att skriva nåt om killen som var så mycket hårdrock att det klassas som handikapp och att Ozzy (inte katten, den andre) också skulle kunna få ett intyg. Men så såg jag den här. Och den här gången uteslöt det ena det andra.





/ Micke

Det finns en del saker jag irriterar mig på. En av de allra värsta är trådlös handsfree. En sån där skitlöjlig pryl som man sätter fast i örat för att kunna prata i mobiltelefon och samtidigt kunna rulla tummar utan att riskera att man fastnar i sladdar.
Och, men det här behöver jag knappast påpeka, nåt som stör mig ännu mer är när folk pratar i sin bluetooth-handsfree som sitter fast bakom örat och ändå står och håller i sin mobiltelefon. Hela grejen tappar liksom sin funktion då.
Och man ser skitlöjlig ut.



Notera på kortet: Kamouflageutstyrsel, fulländad med hemslöjdad kniv och förmodligen likaledes hemslöjdad slida.
Och bluetooth-handsfree.

Jag antar att jakten inte var särskilt lyckad, eftersom jag tog kortet på McDonalds.

Men han hade lik förbannat kniv, så jag pixlade ansiktet lite.

Tre minnesvärda stunder helgen vecka 23.

1. Tony Iommi sitter med sin uppochnervändakors-SG och lirar när jag kliver in i logen, tittar upp, ställer ifrån sig gitarren och berättar vänligt brittiskt bland annat om de klassiska albumen som skapades under a certain amount of drugs.
Jag: "What do you actually remember of those recordings??
Iommi: "Damn good drugs!"
Stor humor.

2. Lemmys stirrande blick och "hur fan tror du att det kändes? Testa att vakna upp med en död kropp bredvid dig." Som då och då och då övergick i gubbtorr brittisk humor.
Klassiskt.

3. Intervjuar hennablonda Scorpions-akrobaten Rudolf Schenker, 58, med hans tjugonåntingflickvän sittandes max en decimeter från honom i soffan.
Hela samtalet.
Hon är dock mest intresserad av att läsa en medhavd bok. Och efter att Motörhead har spelat i tio minuter på scenen bredvid logen säger Rudolf till sin högstövlade flickvän:
"Det där är alltså Lemmy".
Yoko Ono-regeln någon?

Nästan på listan: Udo Dirkschneider hänger backstage, strax någon meter från områdets bajamajor, och blir glatt fotograferad tillsammans med alla förbipasserande fans.
Ständigt med bajslådorna i bakgrunden.


/Jocke

Jag vet inte varför Bert, iklädd en svart peruk, besökte Sweden Rock Festival i går men han såg ut att trivas.
Kanske har detta med att göra att Sara Löfgren stod på scen som gothhårdrockare.



/Jocke

Nyköping är inte så stort. Men det är strax större än att pojken som går framför mig på vägen hem från krogen borde säga "Jag går här med Anna. ANNA. Ja, du vet, Anna. Nej, men ANNA. Ja, Anna." när han svarar i mobiltelefonen som ringer. Dessutom gick han inte bredvid Anna från början. Han sprang ikapp henne för att kunna svara i telefon och säga att han gick bredvid Anna. Dessutom var han tvungen att dubbelkolla så att tjejen faktiskt hette Anna. Hon sa att hon gjorde det.

Men den här gången är jag rätt glad för att jag får promenera hem själv och slipper hålla reda på en snubbe som inte skulle fixa att gå hela vägen hem. Så jag går och visslar lite för mig själv. Men jag kan inte riktigt hålla undan besvikelsen att ingen blev tvungen att ta hand om mig i stället för motsatsen för en gångs skull.
Och jag kommer ytterligare en gång på att jag är för snäll. Och jag svär för mig själv.
Fan. Jag som var rätt nöjd med visslandet.

För vad är det de säger? Snälla killar får de bästa tjejerna? Nej, de säger nåt helt annat.
Och jag märker att jag ännu en gång är bitter när jag går och lägger mig.
Och jag är dessutom tillräckligt gammal för att kalla gymnasister för pojkar.

/ Micke

Jag har ju alltid vetat att den där hetsen över kalorier, fett och elaka kolhydrater bara är tjafs.
Mjuka kroppar har inget med sånt att göra.

Jag sover för lite helt enkelt.



/Jocke

Lost läggs ner våren 2010.
Det är tre år tills dess.
Det betyder att det blir tre säsonger till.
Tre.
Säsonger.
Till.

Och skaparna av serien påstår att de efterlyst ett slutdatum, så att de kan planera för hur de ska knyta ihop trådarna.
Håll i hästarna ett tag.
Vad är det som säger att det är så fruktansvärt fel att skriva manus för en tv-serie INNAN man börjar sända den?
Man kunde kanske till och med bestämma att tv-serien ska sträcka sig över ett visst antal avsnitt? För om man gör det, betyder det att man vet vad man pysslar med hela tiden. Kontroll.

De snackar skit, förstås. De är skitnöjda över att kunna kränga 48 avsnitt till. De hade en början och ett slut. Och sen har de lyckats sälja in en massa skitsnack däremellan. Men det finns inte en susning att de kommer att fixa att "knyta ihop alla trådar".
Jag gissar på ett "Twin Peaks"-antiklimax. Säsong fyra kommer att sluta med cliffhanger of the century, men det blir ingen säsong fem.
Men ingen kommer att bry sig, eftersom hela soppan smakar surt ändå.
Fan.
Påminn mig om att aldrig börja kolla på tv-serier som inte består av fristående avsnitt igen.


/ Micke